Fina killar på tåg

Det går fan inte att vara associal ens en kort stund när man reser med Rufus. Han ser till att få kontakt med varenda människa i tågvagnen genom att stirra på dem med ett jätteleende i hela ansiktet.
Innan jag fick honom brukade jag tycka att det var rätt jobbigt att råka ut för den sortens ungar – jag visste liksom inte vad jag skulle göra med dem. Om jag började göra miner till ungen kanske han/hon skulle börja vrålgrina och så skulle föräldern spänna blicken i mig och hata mig för att jag misshandlat deras precious. Så för det mesta stirrade jag stint åt ett annat håll. Men nu, när jag har honom, är jag bara SÅ lycklig om folk flörtar tillbaka med honom, för inget gör honom gladare. Dessutom är det rätt svårt att ensam underhålla en åttamånaders under en tre timmars tågresa.

På vägen till Dalarna hade jag turen att hamna mitt emot ett tyskt par där tjejen lekte titt-ut med honom i typ en timme i sträck. Men nu, på hemvägen, slog sig två snubbar i tjugofemårsåldern ner mitt emot mig, de var dessutom på väg ut på charterresa, så jag bara väntade på att de skulle sätta igång och öla. Särskilt som de fnissande gång på gång ringde till sin polare Mohammed som fortfarande låg och sov efter en hård natt (fast de var i alla fall inga svennar, så det fanns ett visst hopp om att de skulle låta bli hårdkrökandet). Men åh vad fel jag hade! Killen som satt mitt emot Rufus underhöll honom OAVBRUTET till Rufus stora lycka – gjorde miner, pratade med honom, lät Rufsen riva sönder deras tidning, räckte fram vattenflaskan och sa längtansfullt till sin kompis: ”En sån där liten skulle man ha.” Kompisen: ”Ja, men vadå, de är ju inte glada hela tiden, tänk när de skriker då.” Killen mitt emot (till mig): ”Men inte han va, han är alltid glad, va?” Och när de skulle av vid Arlanda och redan hade ställt sig vid dörren och allt kom han plötsligt skyndande tillbaka med mobilen i högsta hugg och frågade, aningen generat: ”Får jag ta ett kort på han?” Det var så fint att jag blir alldeles gråtmild (och kom nu för fan inte och säg något cyniskt om pedofil, för då skriker jag!).

Fixade teorin i fredags. Vilket jag var rätt säker på att jag skulle göra redan innan jag ens börjat läsa Körkortsboken. Jag känner INGEN som inte klarat teorin på första försöket (i och för sig är i princip alla jag känner gamla pluggon) – jag blev snarare sur för att jag hade hela sju fel, men det var de där satans släpvagnarna och bruttovikterna som ställde till det, jag kunde bara inte motivera mig till att lära mig det. Men uppkörningen ... Klarar jag DEN ska jag fan fira med champagne. Har fått i en tid i oktober och ska samma vecka åka tillbaka till Dalarna och köra två dubbellektioner per dag (”Har du någon du kan köra med i Stockholm också?” frågade körskolläraren bekymrat).

Det bästa med att vara hemma igen:
1. Peter – och allt vad det innebär
2. Jag slipper se en massa sport och skittråkiga engelska deckare på teve och kan istället välja Project Runway.
3. Om jag behöver handla något tar det tre minuter att gå till affären. I Svärdsjö måste jag cykla en mil för att handla i närmaste affär.
4. Snabb Internetuppkoppling
5. Istället för en kåt, hysterisk hund som skäller omotiverat, biter mig i handen och slickar mig i ansiktet får jag två feta katter som ligger och spinner helt lugnt vid fötterna.

Tyvärr kan jag inte ta med ”träffa vänner” på listan. Det är ju inte en jävel som är kvar i stan.