Motorstopp galore

Det är faktiskt inte det minsta traumatiskt att traska runt i Falun längre (vilket jag alltid tyckte när jag kom tillbaka när jag var yngre). Jag vet inte om det beror på att:
* knappt en affär är sig lik sen jag bodde här
* jag själv är över trettio
* alla de "tuffa och snygga" också är över trettio. Och försöker de fortfarande vinna poäng på att vara tuffa och snygga är de rätt patetiska
* jag har gått ner i vikt och är SMAL för första gången på typ sju år.

Nu tycker jag bara att det är en rätt trivsam liten stad. Fast flytta tillbaka tänker jag INTE.

Bilkörningen, däremot, är kanske det mest frustrerande jag varit med om. Jag är van vid att vara bra på saker, eller åtminstone bli bra på dem hyfsat snabbt. Men det är bara att inse, när det kommer till bilkörning är jag totalt efterbliven.

Det värsta med att övningsköra:

1. Att bilen får motorstopp VARENDA gång jag ska starta (eftersom jag släpper upp kopplingen för snabbt). Och att körskoläraren tror att jag inte förstår att man inte ska göra det, när det i själva verket är min jävla fot som har en egen vilja.

2. Att jag har kört sex lektioner och fortfarande är kvar på första momentet. Körskoläraren har börjat dra "peppande" episoder om elever som tagit 95 lektioner (obs! Läs repliken på brett dalmål) "Men nu är hon en riktigt bra förare och ska till och med köra upp."

3. Att jag har skitsvårt att både koncentrera mig på att köra och att ta in vad läraren säger samtidigt. Vilket får mig att humma "ja" om allting. Vilket gör att jag verkar ännu mer efterbliven. Särskilt när jag blir så stressad av det att jag omedelbart gör precis tvärtemot vad han just sagt. ("Men tänk efter nu, vad vill du att bilen ska göra i det här läget?" säger läraren frustrerat och är SÅ nära att skrika rakt ut eftersom vi redan gått igenom just det hundrafemtio gånger.)

4. Att jag - när jag idag äntligen tyckte att jag började komma någon vart - övningskörde en stund med pappa på bandyplanen. Och fick det berömda rycket och motorstoppet ca trettio gånger igen.

5. Att jag går till varje lektion med den molande känslan av att "Jaha, så ska jag förnedra mig i åttio minuter igen då." Och så tänker jag på I en annan del av Köping - en av killarna på gruppboendet där klarade minsanna av att köra bil helt galant. Men JAG kan inte fatta hur man gör.

Enda trösten i eländet är vänner som berättar om olika förnedrande händelser när de övningskörde. Som G, som några gånger körde så illa att körskolläraren vrålade: "Stanna och kliv ur bilen NU! Nu byter vi plats!" Eller Anna som kopplade sig till motorstopp så många gånger att hennes pappas bil dog. (Det sistnämnda är i och för sig en aning oroväckande för min del ...)