Jag är vare sig en mygga eller en tiger (men väl en David Brent)

Gjorde min hittills värsta David Brent på jobbet idag, nej, jag klarar inte ens av att skriva den här, då kommer bara någon att skälla ut mig. Efteråt frågade jag Anna om man kan gå kognitiv beteendeterapi mot tourettes. Hennes svar: ”Man kan nog kbt:a mot tourettes, men inte mot dålig tajming, förresten...”

Det är vådan av att ha vänner på jobbet: man sänker ribban för sina bästa skämt. Och när NÅGON skrattar glatt märker man inte hur den pinsamma tystnaden lägger sig i resten av rummet ... Jobb/privatlivet blir bara ännu värre av Facebookandet när man plötsligt börjar adda sina författare. Som förläggaren som fick ett meddelande från en av sina författare – via facebook. ”Borde inte du jobba istället för att hänga här?”

Fast det GÖR det ju så mycket roligare att jobba. Både vänner på jobbet och att man kan skicka virtuell champagne till ”sina” författare när de levererat ett manus (eh ... jättekul att få en bild på en drink. Ylva målade upp scenariet att chefen kallar upp en till sitt rum och säger: ”Ja, eftersom jag har märkt att du spenderar så mycket av din jobbtid i den virtuella världen så har jag tänkt att du hädanefter ska få en virtuell lön”. De där jävla virtuella drinkarna gör ju en bara sugen på att dra iväg till närmsta bar och häva White Russian).

Plöjer för närvarande Myggor och tigrar. Den är ganska tråkig. Fast att följa de paranoida trådarna i den är lite som KP:s knep och knåp, de där grejerna som kallas ”härvan” eller nåt, där man t.ex. ska följa fem olika djurs trådar kors och tvärs för att se vad de gillar att äta. Och så är det kul att hon skriver om debutantseminariet i Sigtuna 2000 där jag faktiskt var med (och minns att jag var rädd för Maja eftersom hon ständigt såg så ogillande ut). I Sigtunapassagen skriver hon också:
”En av de kvinnliga debutanterna som hade varit med i publiken – det hade varit en tillställning där kritiker och alldeles nya författare skulle få tillfälle att mötas – såg moloken och eländig ut när hon växlade några ord med seminarieledaren på morgonen, medan han såg barskt avvisande ut. Men jag har ingen aning om ifall de hade varit ihop. Det kan ha varit så att jag tolkade debutantens frusenhet och seminarieledarens föraktfulla avfärdande utifrån något helt annat. Man kan givetvis inte använda Sigtunastiftelsen för att ragga litterärt lammkött.”

Påverkad av bokens paranoia började jag förstås genast tänka att debutanten var jag. Så om Maja Lundgren läser det här, och debutanten var jag, vill jag bara säga att nej, jag hade inte knullat runt med någon av de manliga kritikerna, om jag såg knäckt ut var det troligtvis pga någon av följande anledningar:

1. Jag och Mara hade druckit en massa whisky på rummet kvällen innan så jag var lätt bakfull.
2. Jag har alltid känt mig jävligt alienerad i samlingar av kulturella högdjur (som alla bor på Södermalm).
3. Jag är morgontrött.
4. Jag satt till (frukost)bords med Ulf Eriksson som sa ”Ja, din roman var ju ett ambitiöst försök” till mig, och detta med en ton som fick mig att förstå att han tyckte att den sög åsneballe.
5. Jag tänkte på turen hem från Sigtuna, hundra år på ett kallt, skramlande pendeltåg, ev. skulle man behöva mingla med andra besökare från seminariet som man egentligen inte kände och jag som var sååå trött.