Jävla försäljare

Jaha, så hände det igen. Jag lät en försäljare övertala mig. Jag VET ju att jag blir lurad, men när de sätter igång och ångvältar sig är det som att jag bara inte orkar stå emot. Och så känner jag mig misslyckad och blåst sen. Den här försäljaren måste dock få lite cred för sin kreativitet. Han stod utanför Coop och Ica Kvantum för några veckor sedan och bad människor svara på en enkät. ”Fina priser” utlovade han också. Fast när jag frågade vad priserna var sa han att de var hemliga. Jag fick med mig en talong och gick hem och tänkte inte mer på det.
Förrän igår kväll. Telefonen ringde vid åttatiden och en snubbe tjoar glatt att jag vunnit tvätt av valfri matta i hemmet. Sedan kommer alla aber: min sambo måste också vara hemma, de gör hembesök, de kommer imorgon (alltså idag) klockan åtta på kvällen och kommer dessutom att passa på att presentera sina produkter för oss. Och jag är så jävla dum att jag inte avböjer.
”Men tänk om det här är deras sätt att kolla in om det finns något värt att stjäla? Vad vet du om det där företaget egentligen?” säger Peter.

Och det tar inte lång tid för mig att noja upp mig. På den lilla talongen man fick när man svarade på deras frågor finns nämligen inget telefonnummer – bara en postadress. Söker man på företaget på eniro får man ingen träff, googlar man hittar man ingen hemsida. Och även om de nu inte skulle vara skumma – hur kul är det att nån kommer hem till en och försöker sälja nån jävla städprodukt klockan åtta på fredagkvällen? Och eftersom företaget inte tycktes existera gick det heller inte att boka av.

Då är det tur att man bor ihop med en supersearcher/bibliotekarie. Efter någon halvtimmes letande lyckades Peter hitta en jobbannons från Arbetsförmedlingen med kontaktuppgifter. Fast då fick jag ångest över det med. För i annonsen stod: Lön: 18 000:- vid 60 kundträffar/månad. Och nu skulle vi alltså avboka. Fatta – en sån skitlön för 60 bokade kundbesök, och folk lär ju vara lika skeptiska som vi var. Än är klockan inte åtta, hoppas, hoppas att de inte kommer! Den ”lättsålda” produkten är förresten någon städmaskin, stor som ett A4, som kan utföra tio olika städmoment! Eh, tv-shopprodukt som hamnar längst in i källarförrådet, någon?

Andra försäljarnitar jag gått på:

1. Telefonförsäljare som prackade på mig en massa meningslösa vitamintabletter som ligger och ruttnar i skåpet nu. Han körde över mig på överkäck göteborgska.

2. Försäljare på gatan i Skärholmens centrum som lurade på mig ett ”fantastiskt spaerbjudande” för flera hundra. Och visst, det VAR hyfsat billigt, problemet var bara att de alltid lurade på en en massa bonusbehandlingar varje gång så att det ändå blev skitdyrt.

3. Pizzorna vi just käkade från Il Forno på restaurangtorget, fan vad usla de har blivit, sjunkit från Primoklass till sunkhaksnivå – Peters pizza smakade träolja. Jag bad att få ruccola istället för färsk basilika och fick ... ingenting.

4. Veveysmink. När jag var ung och idealistisk och noggrant undvek djurtestat smink gick jag med i den sminkklubben. Och det var ju bra att produkterna inte var djurtestade ... synd bara att det var som att måla sig med skolkritor. Favoriten är pudret som var rött på andra sidan och grönt på andra, som jag raskt införskaffade. Den gröna sidan skulle neutralisera ansiktsfärgen om man hade lätt för att rodna – och det hade jag på den tiden. Idén var ju logisk, men med Veveysminket såg man helt enkelt konstant kräkfärdig ut.

5. Tele2 – nån ettrig ”snyggsnubbe” som dök på mig utanför IKEA när jag var som allra sunkigast (och därmed SVAGAST) och vägrade ge sig. Jag tycker inte att jag tjänar särskilt mycket på det. Däremot har jag nu bindningstid och måste gå runt med en helt trasig mobil och vänta på att den tiden ska löpa ut så att jag kan fixa annat abonemang där man får telefon på köpet.