Stephen King

Läser Hjärtan i Atlantis av Stephen King (den är okej, inte superbra) och minns hur fullständigt besatt jag var av hans böcker när jag var sådär fjorton år. Och så märker jag hur influerad jag faktiskt någonstans alltid har varit av hans sätt att skriva – de långa meningarna där saker skjuts in liksom i förbifarten, drivet. Och jag tror faktiskt jag var BÄTTRE på att skriva en bra story när jag var femton än vad jag är nu.
När jag gick på Biskops-Arnö fick jag en del skit för det där – jag skrev för motståndslöst, man ”rann” igenom mina texter. Men det där Stephen Kingska har satt sig för hårt för att jag någonsin ska kunna skriva någon mer avancerad litteratur – jag själv har alltid njutit mest av böcker man sugs in i, där språket inte ställer sig i vägen. Jag har kämpat emot det där i mina två första böcker – formen har liksom gjort det omöjligt att sugas in. Men den här gången ger jag efter och lägger största krutet på storyn. Så får någon annan experimentera.

Annan litteratur jag influerats av:

1. Gravitationens regnbåge av Thomas Pynchon
När jag – trots allt – försökte skriva på ett annat sätt var det lätt att bli språkhög på Pynchon, han skriver skithäftigt. Kommer dock aldrig att orka läsa hela boken, blir helt utmattad efter några sidor – några sidor är förresten typ en mening i den boken.

2. Inger Edelfeldts ungdomsböcker
Min första aha-upplevelse om att någon annan kunde beskriva exakt hur jag kände mig. Innan hade jag läst alltför många ungdomsböcker som skildrade mer hur ungdomar ”skulle” vara – med fyllor och tonårsgraviditeter (det var spännande på ett mer exotiskt plan). Egentligen var det väl så enkelt som att Edelfeldt faktiskt skrev om folk från den nördkategori där man själv befann sig.

3. Räddaren i nöden av J.D. Salinger
Ja, jag vet, det är uttjatat, men fy satan vad bra den!

4. Slavar i New York av Tama Janowitz
... som fick mig att fatta att man FÅR vara rolig när man skriver, man får till och med skratta åt (inte ens med) sina påhittade personer ibland, om de beter sig allt för patetiskt.

5. Livet efter Gud av Douglas Coupland
... som fick mig att fatta att man FÅR vara allvarlig och andäktig och högstämd ibland när man skriver. Nu för tiden ger jag inte mycket för Coupland, allt är så överdrivet och uträknat, men den här boken har jag läst säkert femton gånger, den är så fin, eller så är det bara jag som är jävligt blödig.