No more tågresa (på länge)

Resan till och från Svärdsjö var en mardröm med bl.a. följande ingredienser:

*Hiss på T-centralen som stank så mycket piss att jag fick panik och kastade mig mot dörren när den inte gick upp fort nog.

*Inställd familjevagn = var i helvete ställer man då en jättelik barnvagn?

*För smala dörrar för att få in en barnvagn i vagnen där den ev. skulle gå att få plats.

*Tre stresskänsliga tekniska idioter som försöker montera en bilbarnsstol – och tvingas ge upp efter 30 minuter.

Men löken på den jävla laxen var ändå när vi äntligen, äntligen klockan åtta på kvällen befinner oss i vårt eget hus och ska låsa upp dörren. Bara för att upptäcka att kattvakten låst säkerhetslåset också och jag inte har den nyckeln på min knippa. Katterna hör oss förstås och ylar som tokiga där inne.

Jag skyller på trötthet och stress – vi blev verkligen så hysteriskt uppstirrade att vi hann ringa låsjouren (som skulle dröja minst tjugo minuter och ta 1200:- för besväret!) innan vi kom på den briljanta idén att kolla på Peters nyckelknippa. Där rätt nyckel dinglade. Vi lyckades tack och lov hejda låssmeden innan han ens klätt på sig (han upplyste nämligen Peter om att han gick runt i morgonrock).

Och det slutar inte där ... Vi lyckas även klämma in en översvämning på köksgolvet innan vi äntligen får ta det lite lugnt.

Fan vad jag inte tänker resa någonstans längre bort än tunnelbaneavstånd med Rufus på ett bra tag. Men själva vistelsen var hur skön som helst – god lagad mat, tårta, mamma som lyckligt tog hand om Rufus på morgnarna så att vi fick sova ut.