Teletubbies

Ingen demonstration blev det igår heller. Kände mig alltid så konstig på den tiden då jag gick – gråtmild och generad på samma gång. Och hade man riktig otur hamnade man i samma klick som nån skrikfascist som hojtade om att man var feg och inte stod för sina ideal om man inte gick och tjoade de där pinsamma ramsorna oavbrutet.

Vi tog oss en borgerlig kaffe på Söder istället, och på väg mellan Medis och Mariatorget såg vi piketerna stå i givakt och poliserna som föst ihop en hög med kids. Och jag är väl gammal nu, men jag tyckte fan det var rätt åt dem. Hur fan kan man krossa fönstret på ställen som Folkoperans kostymförråd och två små farbröders pianoverkstad och tro att man kämpar mot kapitalismen? Eller har jag missat nåt? Var det inte det de gjorde den här gången? Om de bara sa så, att de pajade rutor för att de tyckte det var så jävla kul, skulle jag ha mer respekt för dem. Fast de kan ju börja med att paja sina föräldrars (säkert svindyra) grejer.

Yes, ikväll är det programmet om Green River Killer på Discovery. Måste bara hålla mig vaken. Och apropå program så har jag för första gången sett en ”episod” av Teletubbies. Det är ju helt jävla avskyvärt!

Läskigast med teletubbies:

1. Uppe i solen sitter nån fet jävla bebis och skrattar debilt då och då. Man får mardrömmar av den.

2. Så fort de äckliga teletubbisarna ser varandra säger de ”kjam, jättekjam!”

3. De pratar överhuvudtaget som såna där läskiga barn som försöker låta yngre än vad de är för att de vet att de vinner gullighetspoäng hos vuxna då.

4. De har kukar på huvudet.

5. De har jättefeta rövar – what’s the deal with that? Det ser liksom inte ut som blöjrumpor heller.

Som tur var tyckte Rufus att fjärrkontrollen var mer spännande än de äckliga tubbarna.