19 december 1993

Blir så trött. Varför upphör de aldrig att se ner på mig, varför är ”hemma” det enda stället jag fortfarande behöver spela roller för att räcka till, bevisa att jag kan något?! Pappa pratar (med stolthet i rösten) om ungdomar på skidgymnasium, hockeygymnasium, fotbollsgymnasium, gud vet allt gymnasium. Jämnåriga idrottsbegåvningar på väg i karriären, och om jag så får ge ut 10 romaner kommer han inte att tycka det är nåt särskilt. Mamma pratar om pengar & studielån. Får mig att känna dåligt samvete för att jag inte är självförsörjande.
- Jag mötte Therese på ICA Svärdsjö. Hon hade fått praktikplats på Svärdsjö ridklubb och skulle visst jobba i hemtjänsten efter det.
Och jag hör på hennes röst att hon tycker att det är det rätta, det vettiga. Jag är bara en fåfäng drömmare som flummar runt & tror att jag ska bli nåt. Och så Ulrika. När ska hon upphöra att sänka mig?! Duktiga, präktiga Ulrika med vacker pojkvän, V.G. på alla tentor & utstakad framtid. Fick kämpa med tårarna efter följande telefonsamtal:
T: - Jo, förresten Martin Theander (dåvarande redaktör för Nöjesguiden Malmö) var i skolan & kritiserade våra texter.
U: - Jaha?
T: - Han tyckte att min (dvs min text, dvs min intervju, dvs min intervju med Bodil Malmsten) var tänkvärd, bra & intressant. Sa att jag nog kunde sälja den till nån tidning om jag gjorde om inledningen.
U: - Men du har ju redan haft med den i Falu kuriren!
T: - Ja, men nu har jag skrivit om den. Lagt till en hel del & ringt henne för mer information.
U: - Då får du väl sälja den till Falu kuriren igen då, ha, ha, ha!

Här hemma tror de inte ett dyft på mig & vad de gör. Alla andra gör det, men inte de. De är min biologiska familj, men min riktiga familj är Gerth, Jenny, Sussi, Hanna, Bea och Karin. Har aldrig sett det så förut, men inser det mer och mer.

Kommentar från nutiden: Okej, nu börjar det här bli riktigt jobbigt. Och jag hoppas faktiskt att inte min familj läser det här. Året var alltså 1993, jag gick på Fridhems folkhögskolas skrivarlinje och hade nått nån sorts kulmen av min melodramatik - vilket bland annat manifesterade sig i såna här dagboksinlägg samt konstiga tala-ut-brev till vänner och förälskelser. Jag kan fortfarande RODNA bara jag tänker på den här tiden. För övrigt fick jag 2000 i månaden av min mamma att leva för (förutom inackorderingstillägg, som täckte lunch och boende), så helt unsupportive var de faktiskt inte.
Nu tycker jag att min systers kommentar "Då får du väl sälja den till Falu kuriren igen då" är fantastiskt rolig.