7 december 1988

Jag, Sofia och Teres åkte in till stan idag, och på bussen in började vi snacka med Paola, som också var med bussen. Hon förklarade en sak så bra: ”Så hade jag sett en grabb och började va´ med honom och så. Han var snygg och schysst, och så berättade jag om honom för en kompis. Hon sa: Ja han är ju schysst och så, men han har så stor näsa, och när han skrattar ser han ut som en kanin. Då kände jag att jag inte KUNDE gilla honom på samma sätt utan mest bara som kompis.” Det stämmer på mej det där tror jag. Nu när Teres klagat spå hans näsa så mycket så ser jag bara den och den är inte särskilt fin. Så sa hon en till bra sak också: ”Det blir sådär fånigt för mej. Som jag kan träffa en kille som jag tycker är väldigt snygg och så då ser jag att han har snor i näsan eller någon annan småsak bara, men ändå känner jag att jag inte kan tycka om honom lika mycket mer, för jag tänker mej honom med snor i näsan hela tiden.”
Johans näsa …
Det hon sa förklarar nog dels varför jag inte är kär i honom mer. Det var rätt tråkigt i stan, och egentligen åkte vi dit bara för att dom trodde Forsa och Peter skulle åka hem på samma buss som oss. Det gjorde dom inte. Jag satt bredvid Sofi hem och kände mej som ett väldigt tråkigt sällskap.

Kommentar från nutiden: "Paola" i det här inlägget är alltså den sedermera kända Paola Bruna, som delar av sin uppväxt bodde i samma håla som jag i Svärdsjö, Dalarna. Paola var snyggaste bruden i skolan, var bara tillsammans med äldre killar som vi inte kände till (ja, förutom en sväng i femman, då, när hon var ihop med den tidigare nämnda poppiskillen Fredrik) och hade en air av spänning runt sig med sina kulturföräldrar, sina kompisar och släktingar i Stockholm och sina - i småhåle mått mätt - "udda" kläder. Fan vad jag ville vara hon när jag var fjorton. Jag tror att hon kunde ha sagt vad som helst under den där bussresan och jag hade ändå svalt det som det klokaste någon människa någonsin yttrat till mig