Lite gladare trots at analysen inte går något vidare. Var till sta’n och fikade med Karin. Underbara Karin. Trots att vi träffas/hörs av allt mer sällan, är det ändå som om vi blir mer & mer samstämmiga, får allt lättare att prata & på något sätt börjar närma oss samma plan. Det känns skönt. När vi satt på Oscars kom Johan in tillsammans med två flickor. Jag kunde se redan i blicken på honom att även han såg att jag förändrats (till det bättre). Han strök mig över armen, log slemmigt & lämpade ner en porrserietidning framför ögonen på mig. Vad fan är det frågan om? Står ”KÖTT – förolämpa mig, var snuskig mot mig” skrivet i pannan eller? Och det gick BRA att skriva på boken idag! Nu är den 300:e sidan skriven och jag börjar ana ett mönster i kompositionen som inte ens jag själv såg först. NÅGOT gott har kanske analyserandet ändå gett. Den blir BRA, jag känner det på mig. Här är slutmeningen:
”Stäng inte grinden. Låt den vara öppen. Hunden är ändå död.”
Kommentar från nutiden: Och analysen är då INTE någon psykoanalys utan en litteraturanalys, kommer inte ihåg om vilken/vilka böcker.
Varför är det förresten så att man absolut måste peaka samtidigt i feminism och tråkighet? Vad gagnar det saken?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Fast jag tror inte att man peakar i feminism och tråkighet samtidigt utan snarare så peakar ens feministiska uppvaknande och tråkigheten samtidigt. Iaf var det så för mig och större delen av den kvinnliga bekantskapskretsen.
Sen går man vidare, taggar ner men blir fortfarande heligt förbannad då och då.
Jo, så är det förstås.
Skicka en kommentar