Jag möter bröderna Birro

Eftersom jag gick en flummig tvåårig estetisk linje på gymnasiet så hade vi inte ett stort ambitiöst teoretiskt specialarbete, vi skulle istället göra slutproduktioner i de olika estetiska ämnena. Jag, Karin, Sussi, Jenny och Anna Tysse skrev och satte till exempel upp pjäsen Hälsa Benny som bland annat gick ut på att vi allihopa skulle se så jävliga ut som möjligt och där jag fick leva ut min emetofobi genom att fejka en spya bakom en soffa. Konstigt nog var det mest killar på typ fordonsteknisk linje som senare kom fram på fyllan och förklarade vilket intryck pjäsen gjort på dem.

Min filmslutproduktion skulle bli en djup sak om dörrar. Ja, alla som gått estetisk – eller någonsin kommit i kontakt med en estet – känner säkert igen den originella och pubbepretantiösa idén – dörrarna som symboler för människor bla bla bla. Men jag måste ha drabbats av ett visst mått självinsikt innan det var försent, för jag avbröt projektet innan det var färdigt och bestämde mig istället för att göra en film om Dala rock – då kunde jag ju få fribiljett och backstagepass.

Tyvärr fick jag inte filma på de större scenerna, bara campingscenen, så närjag inte irrade runt ensam backstage och inte vågade mingla så filmade jag på campingscenen, bl.a. en hel konsert med Moneybrothers dåvrande band Superwed som spelade där, inklusive tjejer i gula regnkappor som dansade Missiondansen längst fram. Och så filmade jag de – i mitt tycke - enormt karismatiska bröderna Birro som läste poesi. Peter B var apfull och höll på att trilla ner från scenen. Han var bättre än sin bror, men vad spelade det för roll när Markus B hade långt svart rockershår och var djup och gravallvarlig och mycket snyggare (enligt den måttstock mitt sjuttonåriga jag hade). Tyvärr förstörde jag hela deras uppläsning. Det var bara en massa bonniga fyllon som råkade befinna sig vid scenen, och de tyckte att min filmkamera var betydligt intressantare än Birrolyrik och började därför skrika och hojta och tjoa om att jag var från MTV ända tills Markus B fick ett vredesutbrott och stormade av scenen.

När jag senare åter irrade runt och kände mig bortkommen backstage fick jag till min stora lycka se Markus B sitta och se svår ut vid ett bord. Så jag gick dit och bad om ursäkt å bönnernas vägnar och ljög och sa att hans lyrik var fantastisk. Jag fick slå mig ner där vid bordet och sen satt jag och pratade med honom typ hela natten. Eller, det var väl mest han som pratade. Höll tal. Bittra tal om alla orättvisor och alla idioter här i världen. Ibland kom Peter B förbi och sluddrade något och välte vårt bord. Det piggade upp. Herregud, jag hade backstagepass till en festival där självaste Ringo Starr var, och mitt största starmoment var att sitta och höra Markus B hålla bittra tal. För nej, han var inte ett dugg intresserad över att ragga upp mig – den sortens snubbar brukar liksom inte vara det.

Vad jag är glad att jag är vuxen nu. Vad jag är glad över att jag aldrig längre står ut med att sitta tyst och snäll och förstående och lyssna till den sortens tal. Hade jag varit med om samma kväll och natt en gång till hade jag alla gånger valt att ragla runt med Peter B istället (ja, för Ringo var liksom aldrig ett verkligt alternativ, han satt ju inte direkt och drack slasköl ur plastglas vid träborden i Hedemora).

Förresten så gjorde jag aldrig färdigt den där slutproduktionen heller, men jag har kvar alla banden med råmaterial. Man tappar lätt motivationen när idén från början bara var att få ett backstagepass.