Underbarnet

Genomgick idag det stora eldprovet och tog med Rufus hela vägen till Gamla stan för att visa upp honom på jobbet. Det brann i ett gammalt hus på Lilla Nygatan, väldigt dramatiskt, som i en film, brandmännen högt däruppe i en sån där kran, polisavspärrning och folk som samlades för att titta på. Och bland gränderna låg svedda Carl Larsson-julkort och handskrivna manuskript.
Hur som helst. Det gick bra. Han uppförde sig exemplariskt. Så nu vågar jag nog åka tunnelbana med honom igen. Konstigt att komma till jobbet och se hur allt pågår precis som vanligt samtidigt som ens egen tillvaro helt har förändrats.

På tillbakavägen tyckte jag mig se Underbarnet – jag har inte tänkt på honom på flera år. Underbarnet var yngre än jag och pluggade litt.vet samtidigt som jag och Ylva och var alla de manliga lärarnas våta dröm. När de pratade om honom sa de saker som: ”Det finns en elev som jag faktiskt känner mig intellektuellt underlägsen.” Man såg honom ofta spankulera runt på campus med en lärare i ivrigt samspråk över olika akademiska spörsmål. Han hade en jävla svada. Och han var sååå tråkig. Men folk hade något slags underlig respekt för honom – förmodligen för att lärarna hypat honom så – och därför fick han hållas oemotsagd på lektionerna. När min kompis Michaela skulle opponera på en C-uppsats tog han över hela oppositionen och allt slutade med att han och läraren satt och hade ett lärt samtal över allas huvuden, samtalet hade inte ens särskilt mycket med uppsatsen att göra om jag minns det rätt.. Jag har aldrig sett henne så arg (helt rättmätigt!) som efter den oppositionen – hon hade förberett sig skitmycket och fick inte ens gå igenom hälften. Det var mycket snack om Underbarnet. Han var typ på väg att doktorera samtidigt som han skrev D-uppsats, dessutom hade han fått en roman antagen. Givetvis hade han en forskarplats vikt åt sig trots att det var i princip intagningsstopp på litt. vet. institutionen. Fast jag har inte sett skymten av vare sig doktorsavhandling eller roman. Å andra sidan är jag ju inte särskilt nere med den akademiska världen längre.

Jag undrar vad han gör nu. Och jag undrar vad det är med manliga lärare och utvalda skyddslingar, jag har sett det så ofta. Är det sig själva som unga de tycker sig se? Fattar de inte att det bara slutar med att de andra eleverna både hatar läraren och underbarnet?