Om tio år sådär

Jaha, nu ska det bli en grandios linbana mellan Skäris och Kungens kurva. Och Bert Karlsson vill bygga ett gigantiskt vattenland. Man kan riktigt höra ljudet av krossade visioner. Och när jag sitter och käkar på det genomdesignade, ursnygga och ekande tomma restaurangtorget – där all mat jag hittills ätit har varit både fräsch och supergod – tycker jag mig riktigt kunna se den där före och efterbilden – som i gamla uppslagsverk där vissa bilder hade plastfilm över sig med en tolkning av hur t.ex. ett romerskt badhus sett ut, och lyfte man på plastfilmen fanns fotot av de samtida ruinerna.

Chansera. Det kommer att chansera, bara en föraning innan centrum ens är klart och nyinvigt. Linbanan kommer att sluta funka – vagnarna stinka av piss. Restaurangerna kommer att slå igen, bytas ut mot McDonald’s och de vanliga kebabstånden, samtidigt som de fina borden med fotomotiv kommer att vara sönderklottrade, rispade. Och där kommer jag att gå med min son och berätta att året då han föddes, då fanns det storslagna visioner för området, och han kommer inte att tro mig när jag berättar att nästan den godaste pizzan jag smakat har jag köpt i Skärholmen.


Imorgon måste jag ringa familjerätten för att boka tid att ”fastställa faderskapet” till Rufus. Det känns rätt ... medeltida.