Sällskapsspel

Finns det fortfarande folk som spelar sällskapsspel? Och då menar jag inte bara med tanke på konkurrensen från skitroliga tv- och dataspel utan också att det alltid bara är max en person i varje familj som faktiskt tycker att det är roligt (tillväxten på nya sällskapsspelare blir därmed rätt dålig). Jag var den personen i min familj. Oftast var det min syster som tvingades bli motspelare. Hon tyckte också att det var jättekul. I ca fem minuter. Sedan sa hon irriterat: ”Ja, ja, vi bestämmer väl att du vinner då så slipper jag fortsätta med det här tråkiga spelet.” Särskilt om jag faktiskt ledde.

Nu spelar jag bara yatzy med Anna ibland (och Anna vinner alltid, utan undantag, så egentligen borde det väl inte vara roligt) och gin rummy och alfapet med Peter (fast oftare Betapet på nätet). Men jag saknar det faktiskt. När jag var sådär trettonårig nördtjej hade jag och mina polare Sara och Anna en kortspelsturneringar – vi satsade med godis och den Annan förlorade rubbet. Jag tyckte förstås det var toppenkul, men när de vägrade göra om det någon mer gång insåg jag så sakteliga att de inte direkt delade den entusiasmen. Fan, man kanske skulle ha blivit rollspelare i alla fall (apropå rollspelare såg jag FCZ Andreas – han som jämför sin kroppsbyggnad med en taxs – jäkta runt på Akademibokhandeln med håret på ända idag).

Sällskapsspel jag minns:

1. Den försvunna diamanten
Förstås. Och alla dessa eviga käbbel om huruvida man fick flyga in i mål eller inte när man hade hittat diamanten.

2. Hundspelet
Spelet som ingen i hela världen tyckte var roligt utom jag. Man traskade runt en spelplan, gjorde av med pengar på hundmat och vaccinering och valpavgifter och nya hundar, och då och då hamnade man på en hundutställning där ens hundar skulle tävla mot varandra (man snurrade en pil och fick på så sätt poäng – vår snurra var helt defekt och trillade alltid av). Det tog hundra år att spela färdigt, ingen vann någonsin eftersom man alltid slutade innan det var klart. Och ingen av oss ville någonsin köpa dvärgpudlarna, men pundarschäfrarna stod högt i kurs.

3. Mastermind
Kanske världens tråkigaste spel. Det gällde att lista ut i vilken ordning ens motspelare placerat sina färgpluttar.

4. Chackalack (eller vad det heter)
En ny upptäckt – påminner om Fia och är nåt gammalt indanspel som vi alltid spelar när jag är i USA. Alla blir superelaka och börjar kalla varandra fucking whore och beskyller genomsnälla mamma Kathy för att vara en beräknande bitch – jätteroligt!

5. Tjuv och polis
Ännu ett tråkigt spel. Så länge man fick vara tjuv var det okej, men tvingades man på polisrollen blev det mördande tråkigt. Ingen borde behöva vara polis, men hela spelidén byggde på att någon samvetsgrann anmälde sig frivilligt.