Mest om att skriva

Och så satt jag där på pendeltåget på väg från Biskops-Arnö där vi varit och pratat barn- och ungdomslitteratur, det var redan mörkt, det regnade och det hade varit en sån märklig känsla att vara där. Som om det var ett helt liv sen jag gick där själv (fast egentligen är det nio år sen). Och samtidigt rasade allt över mig igen. Hur det var. Tidig höst och sen vår finns det få ställen som är så vackra som Biskops-Arnö. Men i mitten av november är det fan inte alltid kul att bo där. Landet på gråslaskhösten är ingen angenäm upplevelse. Det är då man önskar att det åtminstone fanns lite neon som kunde spegla sig i vattenpölarna. Eller en värld därutanför som kändes verklig.
Vi hade stått där och dundrat på om genrer och avtal och saker som inte platsar i ett bra manus och andra krassa grejer, medan vissa av eleverna helt tydligt befann sig på en helt annan nivå. Och jag minns den ju själv. Den där tiden när man störtade rakt in i skrivandet på gott och ont, experimenterade, testade nya grejer och allt som ens var vagt generaliserande var ett stort hot mot både skapandet och ens egen identitet. Jag vet, det låter pretto, men när man satt isolerad på ön och hade som enda uppgift att skriva (vi behövde inte ens laga mat själva), läsa och prata skrivande och läsande med andra skrivande och läsande människor så var det en jävligt påtaglig känsla – stundtals helt fantastisk, stundtals bara kvävande.
Och alla rörde vi oss längre och längre ifrån någon typisk roman eller någon sammanhängande diktsamling eller novellsamling eller NÅNTING som ett förlag skulle kunna paketera som en bok.
Men jag tror att det var alldeles nödvändigt.
Vi var sjutton i klassen (om jag inte räknat fel). Nio av oss har gett ut böcker på etablerade förlag (och jag är säker på att antalet kommer att växa). En har varit Augustnominerad. En har vunnit katapultpriset.
Sen får folk säga vad de vill om s.k. skrivarskoleprosa. Jag vet att våra böcker skiljer sig väldigt mycket från varandra.
I alla fall. Där satt jag på pendeln (som av någon anledning alltid känns deprimerande, vart man än ska eller har varit) och tänkte på hur jag stått och tjatat om vikten av att kunna skriva om sina texter – en i sig ganska tråkig tanke när man är mitt uppe i något projekt, eller kanske bara håller på att söka sig fram till ett. Och då, då ringde mobilen. Det var min fantastiska förläggare som hojtade: ”Äntligen får jag tag på dig, jag har stalkat dig hela dagen!” Och så sa hon det, den magiska meningen: Vi vill ge ut din bok.
Efter fem års slit. Och fan vad det var värt det!

De bästa momenten när man ger ut en bok – utan inbördes rangordning
(och nu undantar jag själva skrivandet av den, för det skulle kräva en egen lista):

1. När man äntligen får den magiska meningen. Om att den blir utgiven alltså.
2. När första exet från tryckeriet dimper ner i brevlådan. Då är man (eller, i alla fall jag) lika fjantig som en nybliven mor. Bara sitter där, salig, och bläddrar och tittar och ryser lite över att nu, nu kan snart vem som helst läsa det här och jag har ingen kontroll över det längre.
3. När första recensionen kommer – det vill säga OM den är positiv och OM recensenten har fattat vad det egentligen är man vill.
4. När man får se de första omslagsskisserna.
5. Jag är så kluven – vill skriva: När folk har läst den och säger vad de tycker – för det ÄR ju fantastiskt och egentligen först då boken faktiskt börjar leva. Men samtidigt är just det momentet det allra, allra läskigaste.