Händelser på Huddinge

Jag kommer ihåg när jag var yngre och tvångsmässig dagboksskrivare. Man ältade sida upp och sida ner om sitt ickeliv, typ om moppekillen man var olyckligt kär i hade en ny tröja på sig i skolan. Och så, när något stort äntligen hände (sådär vart femte år) blev det ett stort glapp i dagboken, man hann inte skriva för att man för en gångs skull var mitt uppe i någonting. Och när allt återgått till den vanliga tristessen, eller när dagbokssamvetet slog till, blev det helt plötsligt skitjobbigt för det fanns så mycket man var tvungen att sammanfatta. Och om man tidigare ägnat tre sidor åt moppekillens nya tröja sade ens sunda förnuft att man var tvungen att ägna, tja, hundra sidor åt det stora nya. Givetvis blev uppgiften övermäktig och dagboksskrivandet tog därför slut under den period då man faktiskt HADE nåt att skriva om.

Lite så känns det nu med bloggen. Efter att ha ägnat flera bloggar åt Bridgeblandningens vara och ickevara blir det lite svårt att försöka sammanfatta ett kejsarsnitt, nästan en vecka på Huddinge sjukhus (min första sjukhusvistelse någonsin!) och att komma tillbaka med en fantastisk son. En kraftig bit på nästan fem kilo. Alltså, jag ska inte bli sådär mamma-barn religiös nu, kan bara inte bestämma mig för om jag ska dra allt nu eller dela upp det. Eller inte skriva om det alls.

Äh, jag gör en inte så fyndig Huddingelista. Vet inte om det är hormoner, allt kodein eller akut sömnbrist, men min formuleringsförmåga är inte den allra vassaste för tillfället.

Händelser på Huddinge

1. Läskigast med kejsarsnitt
Jag kommer nu att vara SÅ pro-kejsarsnitt (har i och för sig aldrig varit anti). Man förbereds som en fin middag, alla kommer in och presenterar sig och berättar vad som ska hända, och när det väl är dags står ett helt team redo att utföra operationen och alla är vänliga och lugna och verkar uppriktigt glada över att få vara med och plocka ut ungen. Jag hade världens snällaste manliga barnmorska som höll mig i handen och pedagogiskt berättade exakt lagom mycket (inklusive att en av läkarna på Huddinge vägrade att ta ett jobb norr om Slussen och kallade Danderyds sjukhus för ”Minkfarmen”), en poppig narkosläkare som ständigt sprutade in nya sköna droger och en med. kandidat som är en ex.kompis expojkvän (vi låtsades att vi inte kände igen varandra). Det enda som var riktigt läskigt var spinalbedövningen. Att känna hela benen fullständigt domna bort, inte ens kunna röra tårna. Där fick jag nästan panik.

2. Toppen med kejsarsnitt
Ja, förutom det uppenbara då – en halvtimme utan smärta istället för typ tre dygn av värkar och sedan spricka upp totalt.
Det är så bra att pappan får vara med så mycket från början. Så fort Rufus tjutit till och jag fått se honom en stund var det Peter som fick följa med och tvätta honom, mäta honom och ta hand om honom. Jag låg ju däckad på uppvaket och blev ompysslad av en superrar fyrtioårig bög. Men det fortsätter även efteråt. Efter över fyra dygn på Huddinge hade jag inte bytt en enda blöja! Jag kunde förstås ligga och fläka ut pattarna men det var Peter som fick fixa allt annat.

3. Reklamfilm
Ödets ironi. Sista dagen, bara nån timme innan vi skulle hem, kom en av våra barnmorskor ivrigt dragandes på en filmare (jag tror hon var lite hot på honom, hon var så väldigt uppspelt och samarbetsvillig). Han höll på att göra nån informationsfilm om Huddinge (typ, kolla vad spännande och härligt Huddinge kommun är, eh, reklamfilm kallas det kanske) och nu undrade barnmorskan och filmaren om vi tre kunde agera lycklig familj. Så där fick vi sitta och tindra över Rufus på en soffa – ”Så här härligt har vi det på förlossningen på Huddinge sjukhus”. Herregud, jag hoppas att jag ALDRIG behöver se den filmen – efter fem dagar på BB är man inte direkt sitt snyggaste jag. Och de skulle bara veta hur mycket jag dissat sjukhuset innan jag kom.

4. Konvalescentlivet
Det är något i det där med att hasa runt i tofflor och ett sunkigt landstingsnattlinne och få (i och för sig jävligt äcklig) mat serverad på bestämda tidpunkter, bli serverad mediciner samt i övrigt mest slöa som jag verkligen gillar. Lite som att gå på folkhögskola.

5. Resultatet
Och här är han:



Jonas, Rufus vill förstås HEMSKT GÄRNA vara med i den ärorika 23-klubben. Brucan, Jonas Bergh och Emma – en imponerande samling.
Alla som kommenterat – tack, fan vad kul att komma hem till!