Misery, fucking misery

Det värsta hände i natt. Peter spydde. Vinterkräksjukan? Fick sån jävla ångest att jag inte kunde sova, låg bara och skakade. Som emetofob ä det ungefär det värsta som kan hända när som helst, men när det dessutom händer samtidigt som jag har mitt beräknade födelesedatum är det katastrof. Stackars Peter, jag behandlade honom som pestsmittad och typ skrek bara han kom i närheten av mig. Han har hög feber också men det är jag förstås inte lika rädd för.

Nu har vi delat upp lägenheten – skilda sovrum, skilda telefoner och skilda toaletter. Men det är så fruktansvärt! Barnmorskan sa att jag troligtvis inte kulle börja föda om jag fick den, men nu går jag förstås runt och är livrädd.

Och hela situationen är ett enda stort Moment 22. Och jag börjar gå över tiden. Grejen är – jag VILL ju så fruktansvärt gärna att Peter ska följa med på förlossningen, det verkar skitläskigt att föda ensam. Så därför hoppas jag att barnet dröjer med att komma tills han är frisk och inte smittar. Å andra sidan – om jag går över tiden med mer än en vecka och fem dagar så får jag inte föda på BB Stockholm utan måste åka till fucking Huddinge och bli igångsatt. Som om det inte var nog jobbigt att man ska krysta fram en unge – såna här saker borde inte få hända då.

Varför kan ingen uppfinna vacciner som funkar nån gång? Får nästan lust att börja med såna där tvångsmässiga löften som när jag var liten – såna där ”Käre Gud – om du bara gör så att jag blir sjuk på friluftsdagen så lovar jag att inte äta godis på en vecka, bädda sängen varje morgon ...” osv. Tyvärr funkade det ju inte ens på den tiden.