Konsertmissar

Bloggen har blivit lite som ett dåligt minne – kommer inte längre ihåg vad jag har skrivit om och orkar inte kolla upp det. Så, med risk för att upprepa mig (och vara en sån där jävel som berättar samma tråkiga episod varje gång man ses):
En av mina favoritkonserthistorier har jag fått höra från min kollega Marianne. På sjuttiotalet bodde hon i Brighton, som då var något av en ”teststad” för band och artister från London. Det var alltså aslätt att få tag på gratisbiljetter till konserter med up-and-coming-artister som spelade på rätt intima ställen. En lördagkväll har Marianne fått biljetter till två olika konserter – dels ett coverband som hon vet vilka de är, dels en okänd kille som heter David Bowie. Så vad väljer hon att gå på? Coverbandet ...

Konsertminnen

1. Kent
Det ganska okända "indiebandet" Kent spelar på Lunds nation (tror jag det var). Jag är hemma och är deprimerad men Anna och Mirre går. Anna kommer stormande hem från konserten och svär om att det fan är det sämsta hon någonsin har sett. Bandet har bl.a. – på fullt allvar – använt mikrofonerna som piskor: ”Som nåra jävla mimare!” tror jag att hon säger. Eller så är det bara önsketänkande från min sida. Att hon säger så alltså. Det med piskorna är sant.

2. Thåström
På återträffen efter min (katastrofala) språkresa har STS fixat så att Thåström av alla människor spelar. Jag och mitt nördgäng sitter demonstrativt i den tomma matsalen under spelningen och någon fäller repliken: ”De kunde väl åtminstone ha valt Pernilla Wahlgren” (jag tror att det här var 1990). Ett år senare dyrkar jag marken Thåström går på – och grämer ihjäl mig över att jag inte kollade på den där konserten.

3. Primal Scream v/s Levellers
Primal Scream har släppt Scremadelica och är typ världens häftigaste band. Jag är på Hultsfred (eller om det var Roskilde). Primal Scream ska spela. Går jag dit och tittar? Nej. Jag väljer att gå och ställa mig och vänta vid ett kravallstaket vid en annan scen. Där ska nämligen de ekologiska träskrockarna Levellers spela om en timme.

4. Docenterna
(Det här är jag nästan säker på att jag skrivit om förut, på någon annan lista, men skitsamma). Docenterna på Hultsfred. Jag, Karin, Sussi och G står allra längst fram (G diggar glatt och frågar efter en stund om det är Nirvana vi kollar på). När Jakob Hellman – Karins gamla kärlek, hon döpte till och med sin asjobbiga duva efter honom – kommer in på scenen nyper Karin mig så hårt i armen att jag får stora blåmärken. SVT är där och filmar. När dokumentärfilmen sänds är vi på klassresa i London. Mamma ringer till hotellet för att tala om att de har sett mig på teve – ”Det var en lååång närbild på dig” säger hon förtjust. Mina föräldrar har på min begäran även spelat in programmet, så förstås är jag dödligt nyfiken när jag kommer hem. Jag kollar. Docenterna. Joppe Pihlgren sjunger något ”sexigt” och gräver sig i skrevet. Klipp. Närbild på mig (i hysteriskt fånig frisyr, jag har håret uppsatt i i en jättestor prickig rosett mitt på huvudet ) som flinar förtjust med halvslutna ögonlock.

5. All tomorrows parties
All tomorrows parties på UCLA. Sonic Youth är värdar (och har valt artister) – say no more. Wilco och Papa M är helt fantastiska (men man sitter i bänkrader i en aula och kollar - vilket förtar lite av stämningen). I övrigt upprepar sig ungefär samma mönster: Publiken flockas förväntansfullt vid ännu en japansk/svensk/amerikansk experimentmusikartist (som oftast spelar med ryggen vänd mot publiken). Sen står folk ut i max tre ”låtar” (eller – who am I kidding – det var ju inte som att oväsendet var uppdelat i klart definierade låtar, det bara pågick i oändlighet, det var endel av det experimentella) innan de diskret smiter ut, och kvar framme vid scenen står tillslut nästan bara den gänglige Thurston Moore och diggar.