Skärholmen housewife

Åh vad jag gillar mitt egenhändigt målade San Fransiscoblå arbetsrum. Romanen jag skriver på är min räddning från en fullständig hemmafrutillvaro. Och bara därför känner jag sånt jävla motstånd varenda gång jag ska sätta mig ner och skriva. Jag drar igång alla ritualerna – gör mitt vietnamesiska iskaffe, tänder Jesusljus, sätter på rätt musik, lägger kungen – och undrar hur i helvete jag ska fixa att skriva nåt idag. Men det är nåt med det där rummet som gör att det bara kommer. En timme flyter förbi. Det går så bra. Och jag skriver nytt nu, jobbar inte bara om. Allra bäst går det om det regnar och en av katterna ligger i fönstret och kollar mot neonskyltarna nere i centrum och de upplysta fönstren i höghuset mitt emot. Har bara lite mer än ett kapitel kvar på råmanus nu.

Skärholmen housewifelife (jepp, såhär spännande är mitt liv nuförtiden):
1. Rensar en hel kasse trattkantareller och gör sen trattkantarellsoppa. Med sherry.
2. Organiserar linneskåpet. Rullar alla påslakan prydligt. Ser till så att var sak får sin hylla, skiljer till och med på enkelsängslakan och dubbelsängslakan.
3. Ordnar alla bebiskläder i små plastlådor i IKEA-byrån
4. Tvättar. En maskin varje dag.
5. Planerar att frosta av frysen, städa ur kylen och rensa upp i skafferiet.

(Det värsta är att jag hoppas att barnet blir nån vecka försenat så jag hinner göra klart alla de här idiotgrejerna. Gröten i hjärnan kommer tidigt för somliga ...)