Nörderi

Jamen TACK borgarna för att ni ska införa trängselskatt och inte lägga ett öre på kollektivtrafiken. Hade jag vetat DET hade jag röstat nej. Så nu får man stå och må för jävligt på tunnelbanan, inträngd som en död sill, så länge borgarna har makten. WTF.

Mot alla odds orkade jag ta mig till Årsta på bokcirkel med Katten och Emma. Årsta är trevligt, där skulle jag nästan kunna bo. Som vanligt ägnade vi inte överdrivet mycket tid åt att prata om den aktuella boken (A year of magical thinking av Joan Didion – som fick halvljumma recensioner av oss alla tre) och desto mer tid åt att prata om andra saker. Till exempel folk som snöar in på märkliga grejer. Jag hade inte så mycket att bidra med, men både Katten och Emma hade en del halvskumma bekantskaper, t.ex:

1. J som virkar sin egen riddarbrynja till nyårsfesten. Och tro inte att han virkar den av färdigt material, nej, han sitter själv och sågar till varje ring till brynjan.

2. Snubben vars passion i livet är att bygga högtalare. Som fick mig att minnas när Peter råkade halka in på något hi-fi-forum på Internet där folk valde favoritmusik utefter hur väl musikerna utnyttjade kapaciteten i de bästa högtalarsystemen. Genesis och Pink Floyd var stora.

3. En man som lägger all sin fritid på att bygga härbren. Så fort han får semester snidar han till stockarna till korsvirkeshusen. Hans trädgård liknar numera Skansen.

4. Killen som beställer skal till VW-bubblor och sedan själv bygger motorn till dem. Det finns även tävlingar i detta som han vallfärdar till.

Och samtidigt. Jag har ju också OCD, när jag var ung och hade mycket tid FRODADES mina sjuka specialintressen (så som att titta igenom hela skolkatalogen och skriva ner vilket djur var och en i den skulle ha varit ... eller bestämma sig för att hitta en växt på varje bokstav, torka den, klistra upp den på ett papper och kalkera snirkliga duvbokstäver ur Sömnad och handarbete till växterna) – men inget av de intressena gav ju något konkret resultat. Så jag kan (hån)skratta hur mycket som helst åt nördarna med sina specialintressen – jag tvingas ändå inse att de tagit tillvara på sitt nördande på ett betydligt mer givande sätt än jag.